Mr. Mofet och David

Tillslut så blev det en roommate i alla fall, David, och bortser man från att han är besatt av flaskvatten och måste ha sin fläkt på när han sover så är han så normal som en kristen, övre medelklass, 19-årig amerikan kan vara. Han och Matt står för dagens kulturkrock; Matt lånade en papptallrik av honom igår och idag kom han tillbaka med samma tallrik och var jätteledsen över att han inte lyckats diska rent den. Och eftersom en del av pappret lossnat när han försökt skrubba hårdare så han erbjöd sig att köpa en ny.

Klasserna går bra, investmentklassen kräver överlägset mest tid men professorn är en skön snubbe. Clay Mofet heter han och det är svårt att tänka sig någonting mer amerikanskt. Han personifierar den individualistiska råkapitalisten och han måtto är "a fool and his money are soon parted". Det cirkulerar en del pengar i finanssektorn här. När man som finansrådgivare av vissa derivat kan ha en provision på 30 % och ens kunder är banker och företag så blir det en rejäl lön. En av Clays större affärer innefattade en bank och ett telefonsamtal som varade i 30 sekunder. De trettio sekunderna gav honom närmare 300.000 kr i arvode. Det var säkert en upparbetad kund och det händer knappast varje dag men det ger ändå en fingervisning om vilken ställning investmentfirmorna har.

Clay tycker även att alla studenter på campus ska vara beväpnade och motiverar med logiken att om man är galen och vill skjuta människor går man till ett ställe där folk inte har vapen, alltså borde alla bära vapen, överallt. Dessutom görs all betydande forskning uteslutande i USA och alla andra länder åker snålskjuts på USA:s upptäckter inom teknik och läkemedel. Han är kristen och medlem i St Johns of Mt Laurel Episcopal Church som tror att:

"The twenty-first century is off to a turbulent start. Amidst the current threats and dangers, those who deny absolutes and proclaim all truth is relative are discovering the difficulty of finding meaningful answers for the problems facing us today.We at Saint John's believe that there are absolutes that can be counted on as a basis for one's life."

Igår var det torsdag vilket betyder festdag här. Eftersom vi gärna tar seden dit vi kommer började vi med att värma upp hos Mia och Carro och avslutade med ett nakenbad i havet efter det att strandbarerna stängde. Ja, det finns bilder. Nej, dom kommer inte laddas upp någonstans.

 

David och hans fläkt

 

Davids vatten

 

Davids papptallrikar

Det här börjar mer och mer likna ett fotoalbum än en traditionell blogg, men en bild säger väl mer än tusen ord. Anyhow, den här matchens syfte är främst att bränna kalorier från lunchen och festandet.

Förutom fotboll har jag, efter intensivt kampanjande och en jämn omröstning, fått förtroendeuppdraget som sekreterare med mandat på en termin i International Student Organisation vid Cameron School of Business. Det är CV-versionen av det, i realiteten kommer jag föra lite protokoll och på sin höjd anordna några temakvällar.

Inauguration och snö

Wilmington har fått sin första snö på 6 år och Barack Obama är officiellt president.

En halvcentimeter och klasserna är inställda resten av dagen, Lucas och Matheus ser snö för första gången.

Obama då, det är svårt att ha en objektiv åsikt om honom som person. Han verkar ha ett enormt folkligt stöd och många ser honom som mannen som ska rätta till "Misstaget". Man börjar undrar var alla republikaner håller hus, McCain och Palin kammade trots allt hem 49,5 % av rösterna här i North Carolina.

Vill man förstå honom lite bättre så kan man läsa The Audacity of Hope, vilket är den andra boken han skrivit och som roman erbjuder den underhållande läsning och är ibland till och med inspirerande. Läser man den mer kritiskt så är den spretig och det känns som om han slits mellan att försöka sammanfatta hela sin uppväxt, vara underhållande och framföra sina politiska åsikter på en och samma gång 

Det är inte helt lyckat och boken blir svårtolkad i och med att man inte kan utgå ifrån någon av ovanstående utgångspunkter. Förväntar man sig en riktig beskrivning av hans uppväxt så stöter man på närmare 150 sidor som behandlar en kortare resa till Kenya där man får intrycket att han medvetet överdriver bilden av sig själv som "världsmedborgare". Förväntar man sig ett politiskt manifest så kommer man också bli besviken, han berör segregationsfrågan och hur det var att växa upp som färgad i USA men så mycket mer blir det inte.

Den fångar snarare hur Obama själv vill uppfattas av allmänheten än hur han faktiskt är som person. Den blir aningen för populistisk och aningen för intetsägande men underhållande för stunden. Det är så jag tolkar boken idag men samtidigt får man inte döma Obama för hårt, det kanske var just det som var syftet när han skrev boken för drygt tio år sedan. Man får även ha i åtanke att han enbart var 33 år gammal när han skrev den och att han skrev den på begäran.

Så den känns äkta men den personliga tonen är ansträngt påklistrad. Dessutom framstår Obama som en människa med väldigt höga och altruistiska ideal och tillräckligt bra moral och självdiciplin för att utan undantag leva efter idealen. Eftersom han skrivit boken själv så framstår han då också ofrånkomligen som aningen självgod. Eller så är det en kulturkrock där han står för det amerikanska självförtroendet och jag för den svenska blygsamheten. Jag vill snarare se det som att jag efterlyser lite ödmjukhet och självdistans, men vem vet, han kanske faktiskt är en riktigt bra människa, even though he said so himself.

Inauguration, sedd i UNCW:s biosalong med popcorn och läsk

The most awsomest trip

Klicka på bilderna för större format...

Ollie is the man och tankar bilen tidigt på lördag morgon, 4 kronor/litern, sug på den.

Tamara, Carro och Mia strax innan vi kommer fram till Charlotte.

Ja, det kanske gick en aning för fort men vägen var absolut byggd för 75 mph och bilen trivdes bra i den hastigheten. Vi funderade på att göra en "Cops" och smita, alternativt visa upp "get out of jail"-kortet från monopolspelet men killen var schyst, eller lat, och vi kom undan med en varning.

Av snabbmaten så är Taco bell bäst hittills.

Medan Mia och Carro shoppade började vi planera nästa roadtrip...

NBA, Charlotte Bobcats mot Portland Trail Blazers.

Vi har "a quick meeting" som Ollie så fint uttryckte det, utanför Time Warner arena i Charlotte

Suvi botar förkylningen

...

"Grandma" ville också följa med ut och parta

Martin Luther King-day. Alla går runt och önskar varandra "Happy-Kings"-day. I år firas det kanske extra mycket eftersom den infaller dagen före Obama svärs in som president. Paraden består av en mix av folk, privatpersoner som åker i egna bilar, företag som delar ut freebies, religiösa samfund, politiska kandidater och till och med korvettklubben är med på ett hörn. Just det här att man blandar friskt och inte är bunden till nått tema känns väldigt amerikanskt.

Notera var shoppingpåsarna står.

Det är tre personer som jobbar i den här affären i Charleston, alla har en cigarr i mungipan när vi kommer in, man ser knappt handen framför sig men cigarrerna rullas på plats och kan inte bli färskare.

Lördag...

...söndag

Host Family

Jag inser, ungefär en halvtimma innan vi ska träffas att det kanske är bra att ha med sig något när man är bjuden på middag. Fem minuter senare inser jag också att det enda rimliga alternativet skulle vara en av de kvarvarande vinflaskorna som är köpt till mig själv. Problematiken här består i att de kostar typ 2 dollar och är Wall-Marts absolut billigaste skitvin. Tar man med sig vinet? Lämnar man vinet hemma? Det hela beror på hur stor chansen är att det inte är allmän kännedom att det står pallvis med identiska flaskor, vars styckpris är mindre än vad en kopp kaffe skulle kosta, i varenda snabbmatsaffär. Den är nog tyvärr ganska liten. Jag slår vad om att det här är vinet som 90 % av white trash ungdomarna bygger sin första fylla på, vinet som alkisarna inte kan leva utan, vinet vars sura smak det finns en uppsjö av skämt kring och vinet som alla känner till.

Det är trevliga människor, kristna och beresta. De utger sig för att vara väldigt oamerikanska men jag tycker att de är ett typexempel på en amerikansk förortsfamilj. Vi är väldigt olika men tack vare hög social kompetens när det gäller småprat, något som de flesta amerikanare verkar vara födda med, så blir det lyckat.

Idag har jag gått på föreläsning, ansökt om ett amerikanskt personnummer för att kunna söka jobb, lirat basket, tränat, sett filmen W och planerat "The most awsomest trip ever". En roadtrip som startar med att vi hyr en bil i morgon och är borta i tre dagar. Jag och Ollie är chaufförer, Suvi, Maria, Caroline, Tamara och Leon är skrämda medpassagerare.

Eftersom det verkar vara fritt fram att outa varandra på bloggar så vill jag också passa på att säga att Maria numera går under namnet "Mealplans Mia" och kommer få reservera två säten på flyget hem. Caroline tror att det finns en film som heter "Contains strong language" och Leon tycker det är coolt med "köpekeso".

Hostfamily - Steve (notera hur fint han matchar blogglayouten)

Brasilianare utan flås. Sanningen är att vi alla fick storstryk av amerikanarna.

Analysera mera

Diskussionen går ungefär såhär:

Jag:  Vi skulle kunna gå upp till fisher union och skaffa taxirabatten om ni har lust?

Tjej:  Jag har dom redan men om ni vill köpa så kan vi väl göra det...

Jag:  Ok

Tjej:  Jag är inte helt säker på att de har öppet däremot

Jag:  Jo, dom har öppet.

Tjej:  Ok

Tjej:  Men det kommer ta ett tag att gå upp dit...

Tjej:  ...och om vi delar på taxinotan så kommer det inte att kosta så mycket per person ändå.

Jag:  Men du har rabattbiljetter?

Tjej:  Ja...

Jag:  Jaha, ok då, vi struntar i rabattbiljetterna då.

Jag:  Vi kanske kan göra så att du betalar med rabatten och sen ger vi dig pengar?

Tjej:  Men då måste ju jag gå upp och hämta ut nya biljetter

Jag:  Jaa, jo, det är klart, det måste du ju göra

Ansträngd tystnad. 

Kontrasten efter att ha varit ute med finnarna där en av dom betalade hela taxinotan med sina rabattkuponger och där vi andra sa att vi tar hand om det nästa gång vi åker är stor. Sånt här kan verkligen störa mig, både som snål ekonom och svensk, den amerikanska individualismen och ett helt annat sätt att tänka på sig själv och gruppen. Jag antar att det "rätta" agerandet för en amerikan hade varit att fullt ut acceptera hennes beslut att inte dela sin rabatt med gruppen och tycka att det var ok men samtidigt pusha hårdare för att faktiskt gå och köpa egna rabbatkuponger och det hade hon då fått acceptera trots att det blir lite mer omständigt.

Men det omedelbara intrycket jag får är att hon är självisk, kanske inte så mycket för att hon inte vill dela rabatten utan snarare att hon ger intrycket av att hon t.om. tycker det vore jobbigt att vänta medan vi andra går och skaffar samma rabatt. Vad jag tror att hon egentligen gör är att säga vad hon tycker vore bäst för henne, inte vad hon tycker att vi faktiskt borde göra och däri ligger en ganska viktig skillnad.

Svenskar utgår nog mer ifrån gruppen när de planerar i ett sånt här läge och kommer inte vara så flexibla eller villiga att ändra sig för de tror redan att de tänkt på allt. Hon utgår ifrån sig själv och kommer vara väldigt villig att ändra sig och kompromissa för hon räknar också med att alla andra utgår ifrån sig själva. Så jag kommer uppleva det som själviskt av henne att lägga fram ett förslag som i högre grad är centrerat kring vad som vore bäst för henne. Samtidigt kommer hon troligtvis att se mig som självisk pga att jag kommer tendera att vara mindre flexibel med mitt förslag, ett förslag som hon felaktigt tror att jag gör med utgångspunkt ifrån vad som vore bäst för mig och ett förslag som jag därför borde vara flexibel med. Resultatet blir en äkta kulturkrock.

Party

Efter en skandinavisk förfest med rödvin, kex och ost hos Ollie och Suvi hamnade vi på en väldigt stereotyp amerikansk grabbförfest. Fem skäggiga killar som sitter och röker på i en nedgången enplansvilla och skjuter zombies i nått tv-spel. De har ett stort akvarium som bara två fiskar lyckats överleva i och pingisbollarna som vi behöver för att spela beer pong ligger i översta kökslådan. Pricken över i är Flaming Lips på stereon och en sketen hund som springer runt och slickar på alla.

Bilder

Dobo Hall med Cameron Hall i bakgrunden, det är här de flesta managementklasserna kommer att vara.

Volleybollplaner med en av poolerna i bakgrunden

Cis, huset där investmentklassen hålls.

Collegebasket, the essential part. Våra Seahawks ligger sist i ligan och förlorade matchen mot William & Mary trots att vår stjärspelare Chad Tomko var i storform.

Paulie, Ollie och Matt njuter av vanlijbakelser som man doppar i varm choklad. Fondue - The american way.

Mormoner och cancer

Professorerna här är av väldigt olika art, vissa är stenhårda och andra är mer avslappnade, vad de har gemensamt är att de är betydligt färgstarkare och har större frihet när det gäller kursupplägget än deras svenska motsvarigheter.

I Organisational Behaviour har vi en professor som är mormon och vill att vi ska dela med oss av oss själva. Alla ska berätta något som de tycker att resten av världen borde veta om dem. Jag är först ut och vet riktigt var nivån på det hela ska ligga så säger jag "Hi, my name is John and I won a round of monopoly last night, that's my claim to fame at the moment"

Killen efter mig ställer sig upp. "My name is Mark and I survived cancer". Yes, bra jobbat Mark, thanks for sharing.

Men en sak som är väldigt upplyftande här är att det är ok att vara framgångsrik. Det finns inte mycket som är mer oklädsamt än skryt och eftersom jantelagen är norm i Sverige så kan man i någon mån säga att alla som bryter mot den förhäver sig själva. Att säga någonting positivt om sig själv hemma blir en så stor grej, det inte bara uppfattas som skryt utan det är faktiskt skryt, och därmed oklädsamt också eftersom man måste bryta mot normen för att säga det. 

Jag trodde verkligen att man skulle uppfatta amerikanarna som skrävlande men eftersom det faller det sig mer naturligt att berömma varandra här och eftersom alla gör det så blir det i högre grad en naturlig del av samtalet och känns faktiskt helt ok.

Å andra sidan kan man uppleva dem som en aning ytliga men om man vill leka med ord skulle man kunna säga att de inte är falska i sin äkthet utan snarare äkta i sin falskhet, och då är det ytligheten som kan upplevas som falsk.

I övrigt så är studierna genomgående hårdare styrda från professorerna än i Sverige. Det är obligatorisk närvaro och läxförhör efter varje kapitel. Poängavdrag om man missar något.

btw...

Utlägg

Chris och Young då, som delar rum. Young har ett öppet förhållande med en tjej hemma och Chris tycker att det är det enda sättet man kan ha ett lyckat förhållande på och att det är "aaawsome". Kathleen är Chris kompis och har en surfbräda bak i sin bil men ser den mer som en accessoar än nått man faktiskt använder, hon håller på att ta någon typ av miljö-examen men har ingen aning om vad hon ska göra med den och när man har åkt bil med henne så får man en liten större förståelse för varför Wilmington har högst antal trafikolyckor i staten. 

Vi har lirat table shuffleboard och biljard. Det förstnämnda blev "extreem shuffleboard" efter det att tiden gick ut och piggarna på banan åkte upp men trots, eller tack vare, det visade sig Sverige och England oslagbara.

Shuffleboard

Kulturkrockar

Grymt mycket som hänt de senaste dagarna och det mesta är positivt. Väldigt många sköna människor här i International House där jag bor. Det är tänkt att man ska dela rum men än så länge har jag inte fått någon rumskompis, vilket inte gör särskilt mycket, tvärt om så är det skönt att bo själv, dörrarna står får det mesta ändå öppna så man missar inte något av gemenskapen för den skull.

Schyst folk är väl det viktigaste och det är de flesta, i tisdags var jag ute och spelade biljard och shuffleboard med Chris och Kathleen från Wilmington och Young från London. Igår lirade vi playstation och kollade på film hos en annan Chris och Zack. Idag såg vi collegebasket, jag, Leon, Tamara från Zurich, Anne från Lyon, Matt från södra Brasilien och Ollie från Finland och efter det blev det en omgång monopol. Imorgon är det fonduekväll och på fredag är det "pizzajakt".

Campus är sjukt stort, vi har bio, gym, simhallar, läkarbesök, bussar som tar en från en ände av campus till den andra osv helt gratis, eller inkluderat i "intuition feen" är det väl snarare. Bilarna är sjukt stora och många, jag försökte gå till en affär ett par kvarter ifrån campus men fick ge upp, övergångsställen eller trottoarer finns över huvud taget inte, man måste ha bil för att ta sig fram. Människorna är sjukt stora och fetman finns överallt.

Kulturkrockarna är fler än vad jag hade väntat mig. Jag trodde att man hade fått en ganska bra bild av USA genom filmer, tv-serier och nyhetsflödet, men det stämmer inte riktigt. Man interagerar med personer på ett helt annat sätt än när man bara turistar och det är massor av små och stora saker som är annorlunda.

Så nästan allt är bra, det enda riktigt tråkiga är att allt är så jäkla dyrt, min meal plan för våren kommer kosta över 11.000 kronor, vilket är mer än dubbelt så mycket som jag lägger på käk hemma och jag har redan köpt kurslitteratur för över 3.000 kronor. Språket trodde jag inte skulle bli några problem och det är det väl inte heller men även då jag anser mig behärska språket så är det faktiskt stor skillnad på att prata sitt första eller andra språk och man kan inte alltid uttrycka sig så precist som man skulle vilja.

Bilder är på gång, kommer i nästa inlägg.

Ha det!

Luke - Taxichauffören

"They took them dogs, so god knows I need the money... what was he thinking sticking his hand in there, huh?"

Alltså, han är så skön. Ordentligt skäggig sitter han med näsan ett par centimeter ifrån vindrutan och kryssar sig fram i trafiken och svär. Anledningen är att det kommit en bunt med marinsoldater med flyget och marinen betalar 105$ per körning medan en körning för mig ger typ 13$. Dessutom behöver han pengar snabbt för han ska upp i rätten i morgon för att försvara sina hundar som tydligen bitit någon som varit dum nog att gå emellan när de bråkat med varandra, tror jag, dialekten gör det svårt att hänga med. Han börjar prata om nån katt också men avbryter sig innan poängen går fram... 

"Look, looook! You can se them?!"

Han pekar ilsket på de mötande taxibilarna som kör mot flygplatsen.

Intro

Yay! Då är det alltså Wilmington som gäller ett tag.

Flygandet hit gick bra. Först såg vi solen gå ner över norska havet då vi flög nordväst för att några timmar senare efter en mellanlandning på Island sakta flyga ikapp den i sydvästlig riktning över atlanten och labradorhavet, ganska svårt att få någon sömn när man befinner sig i en soluppgång utdragen till fem timmar...

Boston