Gnäll

Det känns bortskämt att säga att man börjar bli uttråkad men så är det till viss del. Det är en handfull personer som jag verkligen uppskattar och får något utbyte av att umgås med resten är trevliga men inte så mycket mer. ISO-folket är stela, med några undantag. Britterna är jäkligt sköna men humorn och konversationen är för snabb, det tar nån sekund extra att förstå vad dom menar och ytterligare nån att formulera vad man själv vill ha sagt och då är man redan för sent ute för att ens inlägg verkligen ska "passa" in i de flesta sammanhang, tempot är väl nått som kommer med träning men det är frustrerande för tillfället. Asiaterna är trevliga men ganska tråkiga, eller så lider de ännu värre av språkbarriären, visst kan det vara intressant att jämföra kulturer men när man gjort det i en månad så återstår i princip bara "oj-den-här-klementinen-är-en-halv-nyans-gulare-i-japan-hur-ser-den-ut-i-sverige?"-diskussioner.

Det händer inte så mycket på veckorna heller, med undantag för nån basketmatch, nån filmvisning och småstadspubar som ligger 20 minuter med taxi ifrån campus så är det dött. Vi pratade om UNCW:s kultur i en av klasserna och kom fram till att till skillnad från många andra universitet så är värden som balans och avslappning viktiga här, tempot är lägre och man softar helt enkelt i större utsträckning.

Men USA är fortfarande coolt som fan, vi lunchar utomhus i solen och dricker blaskig öl, life is good