Finanskrisen

"I guess I should warn you, if I turn out to be particularly clear, you've probably misunderstood what I've said"
 - Alan Greenspan, fd. ordförande för Fed.

Idag utsågs Paul Volcker till ordförande för The Economic Advisory Board som ska ge Presidenten råd när det gäller bestlut som rör finanskrisen. Precis som Greenspan säger så är bristen på konkretition ett problem när man diskuterar finanskrisen så här kommer ett försök att förklara bakgrunden till den, som jag förstått det.

De som ytterst är skyldiga är de amerikanska politikerna. Det har under många år funnits en politisk vilja att låta de mindre välbeställda få fördelaktiga bostadslån. Man ansåg att det inte var regeringens sak att gå in på den marknaden och förse folket med bostäder samtidigt som man ville underlätta situationen för de fattigaste och ge dem en chans till drägligt boende genom fördelaktiga lån. Det fanns statliga regleringar som fastslog att banker måste låna ut en viss andel till låntagare som har det riktigt dåligt ställt och det här är grunden till hela finanskrisen, att omfattningen sen blivit så stor beror på att topplånedelen, sub prime lånet, säljs vidare och paketeras om så att ingen vet vem som har förlorat på det. Dessutom förekommer det avtal med husägare där hela lånet avskrivs om man lämnar ifrån sig bostaden, vilket givetvis ökar osäkerheten när man inte vet vem som får stå med svarte Petter i slutändan. 

En banks primära funktion är att matcha kortsiktig inlåning med långsiktig utlåning. Den likviditetsbrist som råder beror på finansieringsgapet som uppstår. Eftersom det inlånade kapitalet inte täcker behovet för det utlånade så vänder man sig till aktie- och värdepappersmarknaden för att få tag i kapital. Efter en avreglering på 80-talet befinner sig finansieringsgapet ganska stabilt i trakten kring 50 % i Sverige.
 
Interbankmarknaden, där banker lånar pengar av varandra, som tagit så mycket stryk senaste halvåret använder man sig främst av för att täcka likviditetsbrist på kort sikt. Likviditetsbrist hos banker är helt normalt och inte särskilt riskfyllt så länge interbankmarknaden fungerar men eftersom det nu råder stor osäkerhet kring bankers kreditvärdighet pga de ompaketerade lånen så vill man givetvis ha en större riskpremie om man som bank lånar ut till en annan bank och därför blir STIBOR räntan, alltså räntan banker emellan, högre. Detta är orsaken till att även banker utan problem drabbas och det kommer, allt annat lika, att driva upp bland annat bolåneräntan men även utlåningsräntan. En av många följder är den negativa effekt det har på företag vars soliditet är låg, företag som har stora lån i förhållande till eget kapital.

"Kapitalismen har hållit nere lönerna" var det någon vänserpolitiker som sa nyss, vilket varken var särskilt relevant för ämnet eller konkret sagt. Att skrika att det är "marknadens" och "kapitalismens" fel säger inte särskilt mycket. Det är så luddiga begrepp och ligger så långt ifrån realiteten att de inte betyder någonting alls. För att kunna hitta lösningar måste man identifiera problemen och det är inte så enkelt som att säga att vi har en för fri marknad eller en för reglerad marknad.

Paul Krugman, årets nobelpristagare i ekonomi, menar t.ex. att man måste utveckla Basel-2. Ett internationellt regelverk för "shadow banking" institutionerna, de institutioner som arbetar med kort upplåning och lång utlåning men i dagsläget faller utanför de regleringar som gäller banker. Alltså reglera en del av marknaden hårdare.

När det däremot gäller de isländska bankernas totalkollaps så är det många som anser att det är en för reglerad marknad som är felet och hade man tillåtit blankning, vilket innebär att man lånar aktier som man säljer för att senare köpa tillbaka dom till ett förhoppningsvis lägre pris, i de isländska bankaktierna så hade det förhindrat krisen. Samtidigt har både Borg och Gardell gått ut och sagt att de ställer sig negativa till blankning på tunna marknader men här förs i alla fall synpunkter fram för att en avreglering i ett tidigare skede skulle varit fördelaktig i det Isländska fallet.

Det finns ytterligare ett antal problem. Om man som bank kan komma undan med att ge ut lån med dålig säkerhet och sen inte behöva ta konsekvenserna av sitt handlande så finns det inget som hindrar att man gör samma sak en gång till, dvs en Moral Hazard. Det andra och mer konkreta problemet är att vanliga skattebetalare inte är villiga att stå för förlusterna. Men i det här fallet ser det nog ut att bli så, sen får man gå vidare och förhoppningsvis lära sig av misstagen så att vi så småningom slipper de här återkommande kriserna. Det här är trots allt en ny vetenskap och det finns inget axiom som säger att finansmarknaden måste "krascha" med jämna mellanrum.