Mormoner och cancer

Professorerna här är av väldigt olika art, vissa är stenhårda och andra är mer avslappnade, vad de har gemensamt är att de är betydligt färgstarkare och har större frihet när det gäller kursupplägget än deras svenska motsvarigheter.

I Organisational Behaviour har vi en professor som är mormon och vill att vi ska dela med oss av oss själva. Alla ska berätta något som de tycker att resten av världen borde veta om dem. Jag är först ut och vet riktigt var nivån på det hela ska ligga så säger jag "Hi, my name is John and I won a round of monopoly last night, that's my claim to fame at the moment"

Killen efter mig ställer sig upp. "My name is Mark and I survived cancer". Yes, bra jobbat Mark, thanks for sharing.

Men en sak som är väldigt upplyftande här är att det är ok att vara framgångsrik. Det finns inte mycket som är mer oklädsamt än skryt och eftersom jantelagen är norm i Sverige så kan man i någon mån säga att alla som bryter mot den förhäver sig själva. Att säga någonting positivt om sig själv hemma blir en så stor grej, det inte bara uppfattas som skryt utan det är faktiskt skryt, och därmed oklädsamt också eftersom man måste bryta mot normen för att säga det. 

Jag trodde verkligen att man skulle uppfatta amerikanarna som skrävlande men eftersom det faller det sig mer naturligt att berömma varandra här och eftersom alla gör det så blir det i högre grad en naturlig del av samtalet och känns faktiskt helt ok.

Å andra sidan kan man uppleva dem som en aning ytliga men om man vill leka med ord skulle man kunna säga att de inte är falska i sin äkthet utan snarare äkta i sin falskhet, och då är det ytligheten som kan upplevas som falsk.

I övrigt så är studierna genomgående hårdare styrda från professorerna än i Sverige. Det är obligatorisk närvaro och läxförhör efter varje kapitel. Poängavdrag om man missar något.

btw...